Du kallar mig destruktiv.
Säger att jag ständigt går över gränsen i sökandet efter något som ska fylla mitt tomrum.
Du säger att jag har en skev bild av verkligheten.
Jag försöker fly från dina ord, springer med huvudet in i väggen.
Men egentligen är vi samma du och jag. Men vi kan inte förstå varandra, inte nå varandra.
Avståndet är så litet men ändå en avgrund.
Vi är i ofas, en förskjutning, ett glapp.
Jag sträcker mig efter dig, jag är inte rädd för att falla.
Du är rädd, men jag kommer fånga dig.
Vi måste våga tillsammans. Kasta oss ut.
Jag har hoppat och fallit så många gånger.
Du brukar bara se på när jag handlöst störtar mot avgrunden.
Ner i mörkret utan botten.
Ner i tomheten.
Och ensam faller jag.
Men nästa gång ska jag flyga.
Nästa gång ska vi flyga tillsammans och titta på de andra som hoppar.
Och tycka synd om dem som står och tvekar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar